Det var ju i mitten på december som jag var utlånad till en estnisk arbetsplats. Lovade att berätta hur jag hade det där, men det har dröjt.... Och det beror helt enkelt på att jag var tvungen att få mer distans till hela grejen. Hade jag skrivit ner det direkt efteråt så tror jag inte att jag hade kunnat se så klart på hela äventyret. För ett äventyr var det! För första gången på 20 år skulle jag till ett ställe där jag inte kände nån eller kunde det "interna språket".
Så jag var en aning nervös när jag kom dit mitt i natten. Men blev så varmt mottagen och visad till min sovplats. Tack-å-lov så fick jag bo ensam. Alla andra bodde 2-å-2. Vilket skulle ha varit väldigt främmande för mej att göra. Men hade jag varit tvungen så hade jag gjort det, för jag skulle ju prova på hur dom hade det.
Mina arbetsuppgifter var var likadana som på min ordinarie arbetsplats. Nästan... Skillnaden var att jag inte kunde läsa posten, delta i mötena till 100% och förstå det språk som 2/3 av kunderna pratade. Men jag löste det med engelska och (hör och häpna) min rostiga skoltyska från 60-talet. Och även finskan hjälpte mej några gånger. Språket var faktist ganska utmattande, för jag fick bolla med finskan-svenskan-engelskan hela tiden. Och det berodde på att jag inte kände människorna jag jobbade med så det gällde att "känna" sej fram hela tiden...
När jag väl kommit igång med arbetet så gick jag mest runt och förvånades och förundrades. Kunde inte förstå hur mina nya arbetskamrater klarade av jobbet med så liten personal. Om dom är 3, så är vi 9 på samma jobb...... Jösses tänkte jag.
Efter 3 dagar började jag känna mej en aning matt. Det var ju december och det innebär inventeringar, så all tid utan kunder gick åt till att inventera, sova, sköta hygienen och äta. Det där med att strosa runt i Tallin kunde jag snabbt glömma. Och jag var ju där för att se och lära, Tallin kan jag resa till på min fritid, så nån större skada var inte skedd.
Varje kväll när jag slutade så kände jag mej fullkomligt utpumpad, och då skämdes jag en aning.... För mina estniska kollegor hade jobbat mycket hårdare. Och har en så mycket mindre lön än vi i Finland och Sverige.
Efter en vecka var jag ganska slut, och då skrattade dom åt mej och sa att jag såg ut som en riktig estnisk arbetare. Ha ha ha, var tvungen att skratta åt det själv oxå. För det stämde! Jag var trött och irriterad. Fick anstränga till max för att vara trevlig. Jag längtade tillbaks till min egen arbetsplats, men ville samtidigt stanna kvar där och hjälpa dom att ändra på ett och annat.
Jag upplevde det som om jag hade blivit kastad tillbaks till 70-talet. Det var så som vi hade det då. Men det är ju bara 20 år sen som Estland blev fritt. Och det märktes. Nu ska dom på några år försöka komma ifatt dom nordiska länderna. Och det är tufft!
Men jag är så glad över att ha haft den här möjligheten att få se "något annat". Och jag är beredd att göra om det, för nu är jag förberedd på det som komma skall ;o))
Jag hade underbara arbetskamrater och dom saknar jag väldigt mycket.
Tina
Kommentarer
Agneta kram