Lucia.

Trettonde december... Luciadagen... Jag hör till dom tjejer som aldrig fick vara Lucia, fick inte ens vara med vid planeringsstadiet... Var mörkhårig och "hemklippt" (kort och lite snett). Vid absolut kris kunde jag få vara tärna.... I den åldern var det tungt men nu skiter jag i det.

Lucia är en vacker tradition, kommer med ljus i mörkret. Är jag på plats så tittar jag och njuter, men åker inte långa sträckor för att uppleva det.

Sist jag såg en uppvisning var när äldsta Syster låg på "långvården" (obotlig cancer). Någon patients barn/barnbarn hade planerat att uppträda där (fick vi veta långt i förväg). Tyvärr fick syrran tid till ögonläkaren just då pga att hon plötsligt och oförklarligt förlorat synen på ena ögat. Hon var så ledsen för det och vi tröstad henne med att tjejerna väntar nog om det drar ut på tiden. Och det drog ut på tiden... Ett par timmar... Men tjejrna väntade. Underbara ungar!
Och det var nog första gången som jag grät under en Luciauppvisning. Jag grät över orättvisan i världen, över otacksamheten i vår stressade värld, över att vi tar allt så för givet och att tre små tjejers sång kunde beröra.


Ville spela Luciasången för er och när jag ramlade på Eilerts version av den kunde jag inte låta bli att ta den. Hade syrran varit bland oss ännu så hade hon sagt: -Men Tiiina, inte kan du ta den, och sen hade hon fnittrat skämmigt-glatt ;o) Så visst tog jag den!! Har aldrig hört om karln men det verkar som om han gjort mycket "musik"......

Trevlig Lucia på er!
Tina